
Gratisläsning ur Race 4/21: ”DET HAR VARIT JÄTTETUFFT”
Fjolårsskadan tog tid att läka och förberedelserna inför SM–premiären var inte optimala. Lägg till ny hoj, nya förutsättningar och ett underlag som inte tillhör favoriterna, och ni förstår kanske att Anton Gole var förvånad efter succén på Saxtorp. Där Motostar–föraren alltså vann samtliga fyra heat i MX1. Race träffade honom i Landskrona och pratade om vägen tillbaka.
Efter 450–debuten 2019, med en total 26:e plats i MXGP och ett SM–silver hemma i Sverige, blev fjolåret desto tyngre för Anton Gole. Han var visserligen kvar i samma team, JWR, men tvingades samtidigt byta Yamaha mot Honda. VM–premiären slutade med noll poäng och i tävlingen efteråt försvann han skadad redan i kvalheatet, efter att ha klämt två fingrar.
Efter coronauppehållet, som stoppade VM–säsongen i fem månader, var Gole tillbaka på tävlingsbanan när MXGP startade om med en trippeltävling i Kegums. Men nollade där på nytt i första racet. Det andra slutade med två 20:e platser och två inkörda poäng, men det var faktiskt det enda i resultatväg han kunde ta med sig från banan detta tuffa år. Den tredje tävlingen i Kegums blev en ny nolla, liksom första tävlingen på Faenza. Och där tog säsongen också slut för Gole.
Med gips kring vänsterfoten efter en vridning tvingades han hem till Göteborg, där man kunde konstatera att skadan var betydligt värre än man först trott.
– Jag drog av ett ligament framtill i foten, det som håller ihop vadben och skenben tror jag. När det gick av så blev allt i foten löst, hela foten hängde löst. De fick gå in och skruva ihop det. Sen hade vadbenet gått av också men det läkte av sig själv efter fem veckor, säger Gole, som tvingades till rehab resten av året, när vi pratar med honom på söndagsmorgonen i Saxtorp.
– Det var svårt med belastningen. Bryter man någonting så är det bara att vänta till det är läkt, men det här måste man långsamt jobba upp så att det inte går av. Det har varit jättetufft bitvis. Och just att det är foten, det är så svårt att vila foten. Är det handen så kan du köra på ganska bra med träningen ändå, men nu fick jag knappt gå. Det tog fem–sex månader innan det var helt återställt.
Hur har försäsongen känts? Har du kunnat köra på som du velat?
– De senaste veckorna har jag kunnat göra det. Men jag har legat väldigt mycket back med allting. Jag har visserligen kunnat köra hoj från mitten av januari, men då var det typ 19 minus och dubbdäck på ett endurospår. Första 10–15 timmarna jag gjorde var bara enduro kan man säga. Den senaste tiden har jag hunnit köra ganska mycket mängdträning men jag har missat fartkörningen, jag har fått träna ganska tätt inpå SM–premiären för att få ihop timmarna. Visst, det var helt enligt plan att försöka vinna igår (lördag), men jag hade nog inte räknat med att det skulle gå riktigt så bra.
Det syntes på dig efteråt, att du var såväl överraskad som lycklig och lättad.
– Precis. Jag tycker att jag körde jäkligt bra. Sen kanske jag behöver jobba lite mer på farten under första varven, jag har inte riktigt den där sprintfarten i mig. Samma på tidskvalet, att sätta ett snabbt varv. Det har jag inte kört nånting knappt.
Efter två säsonger med JWR lämnade du efter förra, bestämde du dig tidigt för att göra något annat?
– Ja, det gjorde jag. Ganska tidigt hade jag klart för mig att jag skulle göra något annat nästa säsong.
Hur kom dealen med Motostar till? Känslan är att du gör allt mer i privat regi nu.
– Ja, så är det verkligen. Dealen är med Motostar och Johan, och sedan har jag lite support från Husqvarna, men det är en privat satsning. Jag har snackat med Johan (Andersson, ägare) endel innan och när jag körde 85 så var det lite tal om att jag skulle börja köra för honom. Sen var det väl lite av en slump att det faktiskt blev något nu, men jag har alltid känt att Johan är en bra människa. Driven och hjälpsam. Han är lite ungdomlig i tänket och lite lösare, vilket jag har fastnat för. Han tänker i samma bana som jag, inte så fyrkantigt utan försöker istället hitta lösningar på problemen.
Ligger huvudfokus på SM och att försöka köra hem guldet, eller ut och fortsätta VM–satsningen?
– Jag kommer att köra alla VM–tävlingar i Europa, möjligtvis med undantag från Ryssland. Det och SM är huvudfokus skulle jag säga. Det här (SM–tävlingarna under våren) är perfekt som försäsongsrace i och med att VM–säsongen är framflyttad.
Har du valt bort att dra utomlands och träna på försäsongen, eller är det skadan som stoppat dig?
– Det är både och. Dels är det skadan men sen har jag inte heller känt att jag velat resa nu när allt är som det är. Första tävlingarna går i Sverige och därför kan jag lika gärna träna i Sverige, känner jag, det är ändå de här banorna jag ska köra på. Jag har varit här nere på Saxtorp och kört två eller tre gånger när Svemo hyrt banan, det har varit riktigt bra . Särskilt nu när det varit corona, vissa har åkt utomlands men det har ändå funnits bra banor här hemma tack vare Svemo. Att de hyrt banor och ansträngt sig är jättebra. Sen är det fortfarande två månader kvar tills att VM startar, så det finns ett gap för att finslipa på allt. Jag vet inte om jag kommer dra utomlands då men antagligen blir jag kvar ganska mycket i Sverige. Kanske åker ner till Holland någon veckan, beroende på hur situationen ser ut.
Du har gjort två säsonger på 450 i MXGP, men det har inte släppt riktigt. Det har inte gått som du tänkt dig antar jag?
– Nej, absolut inte. Det är en väldigt tuff klass såklart, men jag känner att jag har mycket mer i mig. Jag är absolut inte klar i VM och jag har inte fått bevisa vad jag kan, i alla fall inte för mig själv. Så jag kör på, jag vill ge det en chans till. Planen är att kunna köra VM fulltid.
På SM antar jag att det i slutet av säsongen bara finns ett mål, att vinna guldet?
– Ja. precis. Men det är tufft här också. Östlund kör bra, Berggren och de kör också bra, det är tufft. Och jag hade väl som sagt inte räknat med att det skulle gå så bra som det gjorde igår, det är första gången i MX1 som jag vinner båda heaten i en tävling. Och på den här typen av bana också, som jag brukar få storpisk på, haha. Så det var gött att bevisa för mig själv om inte annat, att jag kör bra.
Och än bättre skulle det alltså komma att bli. Ett par timmar efter vårt snack gick Gole ut och vann för tredje gången på Saxtorps sand. Han tappade ledningen till Alvin Östlund en kort stund, men tog tillbaka den och höll sedan Yamaha–föraren bakom sig. Imponerande. Östlund är annars den av de två som normalt sett trivs bäst på sand, och han kom dessutom till Landskrona med tre försäsongstävlingar i ryggen.
Gole kunde sedan, utan större problem, också vinna helgens fjärde och sista heat. Därmed står han på maxpoäng, 100, efter två körda SM–deltävlingar.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det var det sjukaste jag har varit med om, summerade Gole helgen.
– Faktiskt. Det har som sagt aldrig hänt att jag tagit två segrar på en dag i den här klassen och nu gjorde jag det två dagar i rad. Absolut är det här vad jag strävar mot, att vinna, annars hade jag inte varit med där ute. Men känslan när jag åkte hit var att jag verkligen skulle få kämpa. Att jag skulle få kämpa mig in i den här säsongen, i och med att jag ligger ganska många körtimmar back. Att det skulle gå såhär bra, det trodde jag verkligen inte.
Fotnot: Texten finns att läsa i sin helhet i Race Magazine nummer 4, 2021. Om du inte har en prenumeration och vill vara med från nummer 5 går det hur lätt som helst att beställa en här.