Nicholls engelsk mästare för sjätte gången

Mästerskapskvällen på Monmore Green i Wolverhampton såg ut att antingen tillhöra regerande mästaren Chris Harris eller blåslagne utmanaren Tai Woffinden.
Men det blev Scott Nicholls som åkte hem titeln till slut.
Efter två omstarter gav han i det tredje finalförsöket Harris en präktig bredsida på det andra varvet, pressade sig förbi och åkte hem sitt sjätte brittiska guld.

Måndagskvällens brittiska final i Wolverhampton påstods vara den bästa på åratal. I fråga om dramatik innehöll finalen precis allt. Inklusive ett avgörande finalheat som allra först bjöd på en masskrasch, därefter en ny kollision och allra sist en präktig rullstart och en omkörning som knappast var den mest kliniska som skådats.
Rullar vi tillbaka nämnda sekvenser hamnar vi på en mäktig smäll i förstakurvan där alla fyra finalister, Harris, Woffinden, Nicholls och Edward Kennett, studsade rakt ut i luftstaketet. Alla fyra bidrog till röran eftersom de försökte sno åt sig samma kvadratmeter i ingången på svängen. Vilket givetvis inte gick. Kvartetten hakade ihop och slungades iväg mot staketet. Det var ett under att allihop reste sig. Det var en stygg krasch.
I omstarten small det igen. Den här gången i nästa kurva. Kennett gjorde sig skyldig till en alltför optimistisk satsning. Han försökte skära innanför ledande Woffinden, men drev ut för mycket, träffade hemmaföraren, råkade ut för en piruett och sänkte finalantagonisten på samma gång.
Kennett blev följaktligen utesluten, men det var nära att även Woffinden missade upplösningen. Hans ena skuldra var ömtålig redan innan aftonens slag på Monmore Green. Två fall under finalens gång gjorde honom ännu mer mörbultad. Tolkade vi tv-bilderna rätt såg sjukvårdspersonalen ut att försöka förmå honom att avstå den andra omstarten, men 20-åringen slängde på sig hjälmen, drog några nypor kalluft från handfläkten och gav sig ut i stybben igen.
Men det var Scott Nicholls som fick sista ordet.
Swindons årsfärska nyförvärv kammade hem sitt sjätte individuella brittiska mästerskap och blev wild card-förare i Cardiff (25 juni) på kuppen. Trots en ojämn start, som gav Chris Harris ett par gratismeter, kunde Scott ta upp jakten och avgöra på det andra varvet. Blivande segraren tog sats på innern, gav sin antagonist en nätt tackling i sidan och övertog ledningen.
Det var lika med guldmanövern.
– Jag är en glad prick nu, det krävdes mycket hårt jobb för min del. Mitt cykelval var inte rätt från början. Efter mina två inledande heat hoppade jag över på reservcykeln som jag inte var 100-procentigt säker på. Jag fick egentligen inte ihop min kväll förrän i finalen. Å andra sidan: jag sa hela tiden att det är heat 22 som är viktigt, konstaterade Scott Nicholls när han intervjuades av sin forne förarkollega Chris Louis som numera tjänstgör som depåreporter för Sky Sports.
Den hårdföra omkörningen kunde utan vidare väckt ont blod hos tvåan Chris Harris, men den detroniserade mästaren gav genast sin överman en kram. Han gnällde inte över att vinnaren kanske gick över gränsen.
– Jag fick inte till det i kurvan utan drev ut en bit och förlorade mycket av ideallinjen. Då passade han på att gå om på innern. Eftersom jag kom ut på det hala blev jag långsammare än vad han var. Jag är besviken, summerade Chris som hade chansen att bli engelsk mästare för tredje året i rad – men det sprack således knappt halvvägs in i finalheatet.
– Jag får ta med mig det som var positivt. Jag får satsa ännu hårdare nästa år istället. Nu blir det till att inrikta sig på helgen. Det är ett viktigt GP som stundar (Köpenhamn). Jag får glömma det här för ögonblicket och stoppa det någonstans i bakskallen och gå vidare med jobbet.