Trots att jag såg mycket fram emot endurohelgen i Östersund hade jag också någon olustig känsla i magen av att det kunde bli en skadedrabbad tävling. Eller att det skulle börja brinna. Men framförallt var det kanske dammet som jag trodde skulle ställa till det, att förarna skulle börja chansa när serien nu närmar sig avgörandet.

Lördagens tävlingar flöt dock på bra. Visst föll det bort några på grund av vurpor, men vad jag hörde inget värre. När regnet sedan kom under lördagskvällen och natten mot söndagen var det nog många som jublade inombords. Albin Elowson sa tidigt under söndagen att idag var det ”propagandaenduro”.

Därför kom Erik Appelqvists krasch som en blixt från klar himmel. Och skakade om depån på ett sätt jag aldrig tidigare sett på en SM–tävling. Jag var själv inte på plats ute på motorstadion när olyckan inträffade, utan väntade i depån på att förarna skulle komma in för service. Men jag kan tänka mig, och fick höra, kaoset och oron som utbröt när förare kom tillbaka från skogen för att meddela vad som inträffat och ingen mer tilläts köra ut på den åttonde sträckan.

I skogen låg Appelqvist med ett flertal hjälpande förare runt omkring sig. Niklas Persson hade varit först på plats, tidigt därefter också Rikard Hansson, Johan Edlund och Martin Larsson bland andra. Tillsammans förstod man direkt allvaret i situationen och det är minst sagt imponerande.

Att på bara en sekund gå från att vara helt inne i sitt eget tävlande, i jakten på SM–medaljer, till att koppla bort allt och hjälpa en konkurrent.

Men nu är ju SM–enduron sådan att förarna inte bara är konkurrenter. I många fall är man också vänner. För de allra flesta av toppförarna var det efteråt självklart att inte vilja köra vidare. Informationen som gick ut var dock att fortsätta.

Niklas Persson, som alltså var först på plats vid kraschen, sa direkt att han inte körde en meter till. Ett beslut som hedrar honom enormt. Framförallt var det av respekt för Erik, sa Persson.

Resten av startfältet, de som inte var kvar i skogen för att hjälpa Appelqvist, åkte vidare ut på ett nytt varv men nya diskussioner uppstod inför start på det kommande specialprovet. Skulle man köra eller inte? Vissa vägrade men när andra åkte ut kom de flesta som väntade iväg.

Skulle tävlingsledaren Göran Bengtsson inte bara ha brutit tävlingen direkt? Är det rätt att släppa iväg ett startfält med Sveriges snabbaste enduroförare att jaga sekunder och hundradelar efter det kaos som blivit? Det är lätt att säga i efterhand att det inte var.

Folk som varit med betydligt längre än mig, endurosektionens Patricia Eneroth till exempel, kan inte minnas att en SM–tävling någonsin avbrutits. Självklart behövde Bengtsson ha fullt grepp om situationen innan han tog ett sådant beslut. När han väl gjorde det var det såklart rätt.

Den kritik man möjligtvis skulle kunna framföra är att det hade varit läge att pausa tävlingen när samtliga förare ändå var inne på service. Inte skicka iväg de enligt de tider som gällde. Då hade Bengtsson i lugn och ro kunnat bilda sig en uppfattning om situationen, för att sedan ta ett beslut. Jag är säker på att det hade blivit detsamma, nämligen att bryta. Men då hade vi sluppit allt tråkigt som hände efter Eriks krasch. Och sluppit riskera nya skador när oroliga förare kände sig tvungna att fortsätta tävla.