Piraterna ägde tryggheten att resa sig

Överlägsen seriesegrare, det jämnaste och till synes starkaste laget på papperet, ett självskrivet favoritskap.
Men i elitseriens sista skälvande ögonblick för säsongen var inte Indianerna bäst.
Det var Piraterna.
Gästerna reste sig på ett beundransvärt sätt efter pausen i Sannahed. Greg Hancock och Jonas Davidsson satte in guldstöten, men framför allt var det lagandan som avgjorde.

Piraterna blev svenska mästare för första gången någonsin med sex poängs övervikt (93–87). En briljant final fick sin sportsliga upplösning i näst sista heatet på Kumla motorstadion. Hancock och Davidsson utförde bravaden som duon misslyckades med i den avslutande kraftmätningen i Motala kvällen innan. De ordnade en bejublad femetta för sitt lag.
Det var mycket passande att just dessa två hamnade i de avgörande rollerna.
Hancocks betydelse kan inte överskattas. Årets världsmästare är så mycket mer än en poängmässig klippa ute på banan. Han äger förmågan att med sitt stora kunnande, sin värme och omtänksamma stil gjuta en ovärderlig trygghet i laget.
I ett väldigt ungt gäng i övrigt har amerikanen varit centralgestalten som det alltid gått att luta sig mot. 41-åringens vänliga karaktär och faderliga lugn har inneburit att hans yngre lagkamrater utvecklat en orubblig tilltro på sin egen kapacitet i en välgörande atmosfär och att man i takt med att säsongen gått känt en allt större säkerhet i allt man gjort.
Lagom till slutspelet hade den här tryggheten blivit så stark att östgötarnas unga kollektiv till och med var kapabla att stå på egna ben i semifinalen – utan sin skadade ledstjärna. Det räckte med att Gregs entusiasm vilade som en ande över manskapet för att de skulle vara mäktiga att utföra stordåd mot titelhållarna Elit Vetlanda.
Styrkan fanns att vinna på egen hand trots att VM-ettan inte var med.
Det var viktigt för piratförarna att bevisa det här inför sig själva lagom till finalerna mot givna guldfavoriten Indianerna. I synnerhet var det betydelsefullt för Jonas Davidsson att visa att han i en tuff situation förmådde axla jänkarens mantel och personligen vara den mittpunkt och rese laget kunde samlas runt och lita på.
Jonas tog ansvaret Greg normalt haft och blev sedan en lika bärande kraft i finalerna av bara farten. Det var ”Jurre”, som polarna kallar honom, som var den största enskilda piratöverraskningen i finaldramat. Han växte på alla sätt. Framför allt mentalt. Bilden av 27-åringen har varit den att han alltid varit duglig nog att producera toppresultat i en ombonad omgivning, men att han haft en tendens att falla igenom när seglatsen gått ut på okändare vatten och villkoren med ens blivit betydligt kärvare.
Men nu gav inte Jonas vika.
Han ställde sig intill kapten Hancock vid rodret, tog i med alla klutar och parerade stormbyarna som högg tag i piratskutan när Indianerna gick på hemmaoffensiv och vid ställningen 31–17 faktiskt hade vänt på siffrorna från första matchen.
Jonas ägde tryggheten i ett utsatt läge. Precis som hela piratlaget.
Den trygghet som ”pappa” Hancock skapat under årets succésäsong.
* * *
Indianerna manade naturligtvis också på varandra, men harmonin var inte lika påtaglig hos närkingarna som hos finalkonkurrenten. Visst grinade oturen dem många gånger i ansiktet under båda finalerna. Skadan på Ryan Sullivan var förödande skulle jag vilja påstå. Han lämnade ett stort tomrum när hans färd på speedwayhojen förbyttes i ambulanstransport istället.
Men varken Sullivan, eller förare som Piotr Protasiewicz och Bjarne Pedersen, är särskilt kända för att aktivt bygga upp sammanhållningen i ett lag. De är ensamvargar i väldigt stor utsträckning. Indianerna behöver skaffa någon som i likhet med Hancock kan inspirera lagkompisarna och få allihop att växa ett par tum.
Jag var säker på att Indianerna skulle vända 12-poängsunderläget.
Som jag ser det har man i år förfogat över elitseriens bästa lag.
Men man hade behövt mer hjärta för att vinna guld.
* * *
Andra SM-finalen var suverän. Jag lämnade arenan med ett leende. Det här var den bästa finalen sedan 2005 då Västervik säkrade guldet hemma mot Vetlanda i allra sista finalheatet. Den gången var dramatiken om möjligt ännu större, men jag kan inte erinra mig att det var lika många bra heat som i Sannahed. Det var en oförglömlig afton för piratfansen – och en stor kväll för alla övriga speedwayvänner.