Sett till hur säsongen har utvecklat sig är det ingen överraskning att de tre supercrossmästarna heter Jason Anderson, Zach Osborne och Aaron Plessinger. Samtliga tre poängledare lyckades göra det de skulle under finalen i Las Vegas, den gångna helgen. Men tittar vi tillbaka några år är samtliga tre namn desto mer otroliga. 

Jason Anderson har spenderat hela sin professionella karriär med samma team, under ledning av den Texas-födde Bobby Hewitt. Men det har inte varit någon spikrak väg till lördagens historiska triumf, när Anderson säkrade sin och Husqvarnas första 450–titel i Monster Energy AMA Supercross Championship – tillika VM i supercross.

En till synes oinspirerad Anderson blev under sitt första år som proffs i princip hemskickad av Hewitt för att, har det berättats, ”fundera på vad han egentligen ville med karriären”. Väl tillbaka bländade han knappast oss på sin 250 från Suzuki.

Debutåret slutade med en 15:e plats i 250 East, 2012 blev han femma i 250 West och det kommande året fyra. Få trodde nog att det skulle bli något riktigt stort av föraren från New Mexiko.

Men 2014 hände något. Bobby Hewitt hade redan under slutet av 2013 fått veta att han säsongen 2015 skulle få chansen att driva Husqvarnas nya fabriksteam, när märket efter att ha köpts upp av KTM åter skulle lanseras på den amerikanska marknaden.

2014 fanns dock ännu inga cyklar och teamet fick, för att förbereda sig inför det kommande året, full fabriksstöttning av KTM. Jason Anderson fick förnyat förtroende av Hewitt, tackade genom att vinna 250 West–mästerskapet och började på hösten, som en förberedelse inför sin 450–debut, att jobba med den legendariska tränaren Aldon Baker.

 

https://www.youtube.com/watch?v=7Yd_pzaGiL4

 

Väl på 450–hojen, med de stora grabbarna, såg det ut ungefär som det gjort under proffstidens inledande år. Anderson såg stundtals oinspirerad ut, visst kunde han blända till men det var knappast någon framtida ”champion” vi bevittnade. Säsongen slutade i alla fall med en stabil sjundeplats i SX–mästerskapet.

2016 inleddes strålande när Anderson vann Anaheim 1, det nya Husqvarnas första seger i 450–klassen, men sedan blev det bara ytterligare en seger under säsongen. Anderson slutade trea i mästerskapet och det kändes som han kanske hade något på gång ändå.

En känsla som var som bortblåst 2017, när Anderson inte var på pallen förrän den sjätte rundan och med tretton tävlingar körda bara varit där ytterligare en gång. Båda gångerna som trea. En misslyckad säsong för ett av de stora fabriksteamens förstaförare, som dock avslutade säsongen fint med pallplatser i de fyra sista racen och en seger under finalen i Las Vegas.

Och visst fanns Anderson med i snacket när årets säsong skulle dra igång. Men snarare som en outsider, mer än som favorit. Det snackades betydligt mer om Marvin Musquin, Eli Tomac och Ken Roczen. Utan att imponera inledde Anderson dock säsongen med först en andraplats i Anaheim och sedan en seger i Houston. Det följdes av en tredjeplats när serien var tillbaka med Triple Crown i Anaheim och sedan en fjärde i Glendale.

 

 

Med fyra rundor körda hade alltså Anderson en seger, två pallplatser och en fjärdeplats. Låter inte som man skulle sitta på någon stor ledning men faktum är att han redan var 12 (Roczen), 45 (Musquin) och 46 (Tomac) poäng före sina tre huvudkonkurrenter. När Anderson sedan tog två raka segrar i Oakland och San Diego växte avståndet ner ytterligare.

Anderson hade, egentligen utan att briljera, redan avgjort serien. Nu handlade det ”bara” om att ta sig i mål. Det blev bara ytterligare en seger under de kommande nio tävlingarna innan säsongens mest dramatiska ögonblick inträffade i Salt Lake City, när Anderson tvingades i depå för att byta framhjul. Men då var poängledningen fortfarande så pass stor att han råd att tappa 20 poäng till Musquin.

En femteplats i Las Vegas i lördags räckte gott och väl för att ta sin och Husqvarnas första 450–titel i mästerskapet. Och precis som under 250–åren tog det alltså fyra år på 450:n innan Jason Anderson var mästare.