32 nationer. 34 lag. Som ska bli 20 till söndagens finaler. Tre på pallen. Och en vinnare. Race Magazine går här igenom samtliga tremannagäng som kommer till start i årets Motocross of Nations, för att försöka hitta just vinnaren. 

ITALIEN: De regerande mästarna leds fortsatt av den ”in disguise” pensionerade Toni Cairoli, niofaldig världsmästare som spenderat mer tid än någonsin i USA den här säsongen. Kanske för att förbereda sig inför möjligheten att försvara guldet i Motocross of Nations. Cairoli kunde dock inte riktigt matcha de bästa i Lucas Oil Pro Motocross Championship och körde inte heller tävlingen på Red Bud. Garanterat kommer han att göra det bättre nu, i landslagströjan, men tveksamt om det räcker. Mattia Guadagnini, 250–förare förra året, är nu på 450–hojen efter att lite överraskande ha bytt klass i VM under säsongen. Ett byte som gått helt okej, om än inte varit någon succé. På 250–hojen finns nu Red Bull KTM’s nyförvärv Andrea Adamo, dock fortsatt på GasGas, som kommer från en lite strulig höst med knäproblem.

NEDERLÄNDERNA: Holländarna har varit tvåa, tvåa, tvåa, etta, tvåa de senaste fem åren och tillhör förstås favoriterna i mångas ögon. Och, visst, Kay de Wolf är riktigt bra när han är bra. Glenn Coldenhoff är Glenn Coldenhoff, och nu är han inte minst Glenn Coldenhoff på Motocross of Nations och Glenn Coldenhoff på Red Bud. Där alla hette Glenn för några år sedan. Calvin Vlaanderen har vunnit GP i stora klassen i år. Men trots allt det där så tror jag inte det blir någon sjätte raka medalj för Herlings gäng, som kanske kommer sakna Herlings lite för mycket.

STORBRITANNIEN: Britterna har, lite i skymundan, fyra raka bronsmedaljer i Motocross of Nations. Sedan starten av tävlingen 1958 har man, de år man deltagit, bara missat topp tio två gånger. Men för att hitta senaste segern får vi gå tillbaka till 1994. Och något guld i år kommer det inte bli. Inte heller någon femte raka medalj tror vi. Man ställer förvisso upp med ”hemmaföraren” Dean Wilson, men han har inte gjort någon särskild glad på ganska länge nu. Max Anstie, också han numera baserad i USA, kör 250 – när han gjorde han det senast? Veteranen Tommy Searle får agera tredjegubbe. Topp tio? Ja, såklart. Och kanske till och med topp fem om det vill sig. Men inte mer.

FRANKRIKE: Nej, vi tror inte särskilt mycket på fjolårets medaljtrio. Däremot tror vi att fjolårsfyran Frankrike kan masa sig upp på pallen igen – där de höll till högst upp under åren 2014–2018, och som tvåa sex gånger mellan 2005 och 2011. Sedan 1994 har fransmännen aldrig missat pallen mer än två år i följd och den trenden lär Dylan Ferrandis, Maxime Renaux och Marvin Musquin vilja fortsätta följa. Ferrandis vann 450–serien i USA förra året, Renaux har visat under sitt rookieår på stora hojen att han är en av de bästa i världen – och Musquin skulle förstås inte ha tackat ja till att köra 250 om han inte gick in för det helhjärtat. Men det kanske ändå finns lite för mycket som talar emot Frankrike för att vi helt ska våga lasta in alla pengar på seger; Ferrandis skadeproblematik under året, Renauxs brist på erfarenhet att köra i USA och köra Nations, samt Musquins byte av kubik efter många säsonger på 450–hojen. Pallen? Ja. Seger? Nja.

BELGIEN: Jago Geerts hoppar på 450–hojen bara för den här tävlingen, innan han fortsätter jakten på en MX2–titel nästa år. Det blir förstås spännande att se, men det känns som att det lika gärna kan gå åt skogen som bli succé. Jeremy Van Horebeek avslutar karriären med ett lag–VM, men är han fullt frisk? Liam Everts kommer med största sannolikhet göra det bra i MX2 och känns paradoxalt nog som det säkraste kortet. Belgien var sexa förra året och har aldrig varit längre ner sedan 1989. Men den stolta motocrossnationen måste nästan överraska oss om man ska kunna ta sig tillbaka till topp fem i år.

ESTLAND: Estland slutade sjua i fjol och det var tionde året i rad som man var topp tio. Längre upp än fjärdeplatserna 2004, 2015 och 2019 har man dock aldrig nått och någon medalj lär det inte bli i år heller. Tanel Leok gör i år sitt 20:e Motocross of Nations och tillsammans med Jörgen–Matthias Talviku och Harri Kullas har man en bra trio som lär fightas om en placering topp tio på nytt. Talviku har dessutom varit över och kört i USA under året.

SCHWEIZ: MXGP–tvåan Jeremy Seewer, som kör Nations för tionde gången, leder sitt Schweiz och får den här gången Valentin Guillod och Kevin Brumann vid sin sida. En trio Yamaha–föraren, där Guillod tillfälligt går ner på 250–hojen. Han kommer också bli nyckeln till hur det ska gå för schweizarna. Att Seewer kommer göra det bra och att man får hoppas på ett någorlunda bra heat för Brumann kan vi nog vara rätt säkra på. Frågan är om Guillod kan få ihop två bra på 250:n.

TYSKLAND: Ingen Ken Roczen den här gången heller, som istället är upptagen med att göra sig ovän med Honda och förbereda sig inför nya Supercross–VM. Veteranen Max Nagl steppar in istället, för 17:e gången. Tom Koch kör Open efter en stabil säsong i MXGP under de tävlingar han kört. Starkaste kortet för tyskarna finns i MX2–klassen, där VM–bronsmedaljören Simon Längenfelder måste göra två bra heat om det ska bli någon framskjuten placering.

FINLAND: Kusti Manninen mönstrar Miro Sihvonen, Jere Haavisto och Emil Weckman, i jakten på en första topp tio–placering sedan 2006. Finnarna blev tolva i fjol – helt klart ett stort steg i rätt riktning efter att man missat kvala in mellan 2015 och 2017, för att sedan inte ens ställa upp 2018 och 2019.

LITAUEN: 2021 var andra gången som Litauen tog sig vidare till A–final och landets klart bästa insats i Motocross of Nations sedan debuten 1993. Arminas Jasikonis ser ut att vara tillbaka på hojen efter att bara ha kört fyra VM–tävlingar i år, utan större framgångar. Man ska nog vara nöjda om man kvalar in för tredje gången.

KANADA: Nästan hemmamark för Kanada som nådde en fin tiondeplats förra gången tävlingen kördes på Red Bud. Och bättre än tia har man bara varit en gång tidigare under historien. Dylan Wright, Ryder McNabb och Tyler Medaglia kör för laget, men vi tror man får svårt att upprepa resultatet den här gången.

LETTLAND: EMX125–medaljören Karlis Reisulis hoppar upp på 250–hojen och får sällskap av Karlis Sabulis och Toms Macuks på stor hoj. Därmed kan vi konstatera att nationens starkaste kort Pauls Jonass saknas och letterna lär i första hand få sikta på att ta sig vidare till A–final.

SPANIEN: En dark horse i årets tävling. Jorge Prado och Ruben Fernandez var båda topp åtta totalt i årets MXGP och tog pallplatser under säsongen. 250–föraren Guillem Farres är det något mer osäkra kortet och har bara kört tre VM–tävlingar i MX2 under året. Å andra sidan har han i minst ett heat i dem gjort det bra. Och ett bra heat för Farres kan räcka långt för spanjorerna, som aldrig riktigt lyckats i Motocross of Nations och som bäst har en fjärdeplats från hemmatävlingen 2002 – när många nationer saknades.

SVERIGE: 19:e platsen i fjol var en konsekvens av att vi bara körde med två förare i finalerna. Och vi hade varit topp tio om inte Alvin Östlund stoppats av en hjärnskakning. Det kunde vem som helst konstatera efteråt. Nu får Östlund tillsammans med Fredrik Norén och Albin Gerhardsson jaga vidare i år i stället – och jakten är inställd på att vara just topp tio. Något Sverige faktiskt bara lyckats med en gång under de senaste 18 tävlingarna. Men efter några tunga år mellan 2008 och 2013, där man missade att kvala in fyra gånger, har Sverige aldrig varit nära att missa kvalet under de senaste sju tävlingarna – men samtidigt också alltid haft stolpe ut i finalerna. Jakten är som sagt på topp tio och lyckas man är det över förväntan.

SYDAFRIKA: Efter tre raka B–finaler har Sydafrika blivit sist i A–finalen två år i följd nu. Långt ifrån det 00–tal när man alltid var med och fightades om topp tio–platser och två gånger nådde så högt som topp fem. Tristan Purdon, Cameron Durow och Camden McLellan, lagets starkaste kort, får försöka att undvika den där sistaplatsen i år.

IRLAND: Bakom Tanel Leok och Max Nagl är Irlands Martin Barr den förare som kört flest Nations av de som finns med i år. Barr gör sitt 16:e framträdande i tävling. Det är väl ungefär det som finns att säga om Irland i år – en nation som alltid är med och som allt som oftast också kvalar in till final.

VENEZUELA: En av de stora överraskningarna på Red Bud förra gången, 2018 – när man kvalade in till finaler och körde till sig en 14:e plats. Anthony Rodriguez och Lorenzo Locurcio är erfarna rävar och det bör räcka för att köra finaler på nytt. Se upp!

ISLAND: Tolv gånger har islänningarna försökt att kvala in till A–final utan att lyckas. På söndag kommer de att vara uppe i 13. 

MAROCKO: Marocko är med för fjärde gången. Man har kört finaler en gång – i Spanien 2002. Men då gjorde samtliga startande nationer det. Och marockanerna blev sist. Något man upprepade också förra året. Sistaplatsen alltså.

NORGE: Ett spännande, ungt norskt gäng med Cornelius Töndel på 450–hoj, Kevin Horgmo på 250 och Håkon Österhagen på sin 250 2-takt i Open. Och kanske kan man överträffa tolfteplatsen från Assen 2019? Det skulle i så fall vara norrmännens främsta prestation sedan 1993, som är senaste gången man blev topp tio i lag–VM. Vi hoppas naturligtvis att Sverige ska kunna överraska, men frågan är om inte Norge är det stora nordiska hoppet på Red Bud.

JAPAN: Japanerna har misslyckats med att kvala in de två senaste gångerna man deltagit, men med Jo Shimoda i laget bör man i alla fall kunna lösa den uppgiften. Mycket mer än så kanske man inte kan hoppas på.

USA: Det var länge sedan amerikanerna ställde ett så starkt lag på banan. Eli Tomac och Chase Sexton har varit i en klass för sig under årets Lucas Oil Pro Motocross Championship och Justin Cooper var bästa amerikan i 250–klassen. Femteplatsen senast på Red Bud var ett misslyckande och när man året därefter blev sexa i Assen betydde det tre raka Nations utan medalj för USA. Såklart inte okej för tävlingens genom tiderna mest framgångsrika nation, med totalt 22 guld och ytterligare tio medaljer. Nu har man inte vunnit sedan 2011 och pressen på förarna från hemmapubliken, och egentligen hela crossvärlden, kan förstås komma att ställa till det. Men bortsett från det är man de stora favoriterna.

MEXIKO: Nej.

GUAM: Årets amerikanska ”hitte på”-lag representerar Guam och inte Puerto Rico. Benny Bloss och Josh Varize kör tillsammans med Sean Lipanovich, som dragit ihop laget. Final? Troligen. Kul? Nja.

CHILE: Hardy Munoz känner vi till. Felipe Pavez och Benjamin Garib? Nej. Hur bra Munoz än lyckas göra det så lär det inte räcka till final.

AUSTRALIEN: Bröderna Lawrence tillsammans med Mitch Evans jagar sitt lands första titel i tävlingen. Faktum är att Australien faktiskt bara tagit medalj en enda gång, i Frankrike 2011, under de 34 år man deltagit. Men hypen på laget har nog aldrig varit större än den är inför i år och vad Jett Lawrence kan göra på 450–hojen är kanske det som ska bli allra mest spännande att se. Han kommer inte be om ursäkt för sig. Han kommer inte tyngas av några nerver eller någon press. Han kommer bara vara Jettson, med allt vad det innebär. Storebror Hunter vet vi kan vara bete 250–förare i båda sina heat. Evans? Ja, vi minns att han vann kvalheatet i Uddevalla, annars har säsongen inte varit någon succé. Men ett heat kan räcka långt. Seger? Det kan gå. Medalj? Definitivt en väldigt bra chans. 

FILLIPINERNA: Nej.

NYA ZEELAND: Det var länge sedan nyzeeländarna var i närheten av de tre bronsmedaljer man körde hem under åren 1998 till 2006. Och Josiah Natzke, Brodie Connolly och Rhys Carter får nog svårt att göra så mycket mer än att kvala in och slåss om att undvika de allra sista platserna på söndag.

ECUADOR: Vad är ens Ecuador utan Martin Davalos?

HONDURAS: Vad vi vet har Honduras aldrig deltagit i Motocross of Nations förut. Succédebut nu? Nja.

BRASILIEN: Ramyller Alves och Enzo Lopes är båda baserade i USA och likt Venezuela gjorde Brasilien det bra på Red Bud förra gången, med en 16:e plats. Nämnda duon tillsammans med mer okända Fabio Santos kan säkert lyckas kvala in på nytt – och där försöka bräcka den där 16:e platsen.

ISRAEL: 2013 körde Israel Motocross of Nations för första gången och blev sist av samtliga nationer. Det blev man också 2014, 2015, 2016 och 2017, innan man i resultatlistan hade diskvalificerade Italien bakom sig 2018. Men egentligen var man förstås sist också då. Efter att ha stått över två upplagor gör israelerna nu comeback – wow!

FIM LATINAMERIKA: Ingen aning om varför det här laget, med Marco Antezana, Yarod Vargas och Franklin Noguera, kommer till start. Känns lite onödigt.

FIM EUROPE: Ingen aning om varför det här laget, med Bence Pergel, Julius Mikula och Pavlo Kizlyak, kommer till start. Känns lite onödigt.