I senaste numret av tidningen, årets sista, skrev jag i Ledaren ihop en liten lista på personer och händelser som jag tycker stuckit under 2021. Jag tänkte att jag skulle publicera samma lista här, tillgänglig för alla. Och vill samtidigt passa på att önska God fortsättning till samtliga läsare, såväl ni som prenumererar på tidningen som ni som bara kikar in på den nya hemsidan emellanåt. 

Själv har jag tagit några nästintill helt lediga dagar, men tänkte kicka igång hemsidan här igen från och med idag. Den blir kanske inte fullmatad med en massa nyheter under nästa vecka, med något varje dag ska jag försöka få ut i alla fall – för redan nästa lördag är det ju dags för årets första riktiga stora tävling, när 2022 års upplaga av Dakar drar igång. 

Avslutningsvis – tack alla som stöttat oss sedan vi tog över tidningen den 1 maj i år, såväl prenumeranter som annonsörer och andra samarbetspartners. Ni är guld värda. 

Ledaren, Nummer 12, 2021: 

Och så helt plötsligt är säsongen 2021 över. Lite på slentrian brukar uttrycket ”oj, vad snabbt det gick” dyka upp när man ska sammanfatta ett år. Så är också fallet nu, men den här gången kan vi också konstatera att det faktiskt var så. I och med conronapandemin kom majoriteten av motocross–, och enduroserierna igång sent, och var i de flesta fall koncentrerade till sommaren och hösten.

Lite längre fram i tidningen summerar jag såväl cross–, som enduroåret, det svenska, i korthet. Här i Ledaren tänkte jag hålla mitt alldeles egna lilla Race Magazine Awards, med det jag tyckte stack ut allra mest under säsongen. Och kom ihåg att det här alltså är helt subjektivt från min sida, med reservation för att jag säkert glömt endel.

• Årets ”Always look on the bright side”: Kalendrarna. Coronapandemin har förstås till allra största del ställt till bekymmer, för alla. Men jag gillade ändå de nya formaten och kalendrarna som tvingades fram i vissa serier. Och visst skulle man lika väl kunna skippa kvalhet i MXGP och köra EMX–serierna på lördagen och MXGP på söndagen också framöver? Visst är det roligare med tightare dagar på MXSM och två tävlingar på en och samma helg? En supercrosstävling en tisdagskväll och tre race på en vecka? Inte mig emot.

• Årets Rookie: Tyra Bäckström/Axel Semb. I motocrossen tog Bäckström, egentligen för tidigt, klivet upp i MX Women och hävdade sig där som 13-åring. Hon fortsatte fightas mot killar i diverse serier och hon tog en pallplats i Elit-klassen på GGN. Semb briljerade i debuten på Enduro–SM och nådde sånär topp tio totalt, trots bara fem tävlingar körda. Han tog också en Six Days-plats hos Team Östra. Nästa år tror jag att han kör lag–VM i blågula kläder.

• Årets Prestation: Albin Norrbin, VM–guld Youth. Det är inte säkert att man varit Sveriges bästa enduroförare bara för att man vunnit ett VM–guld. Men vinner man ett guld i VM–serien har man definitivt stått för Årets Prestation. Det är faktiskt bara ytterligare fyra svenskar som lyckats med det under de senaste 20 åren. De heter Anders Eriksson, Peter Bergvall, Joakim Ljunggren och Micke Persson. Nu kan vi lägga Norrbins namn till den listan.

• Årets Skandal: Rasmus Sjöbergs dopning. Han hävdade sin oskuld i intervjun med tidningen under hösten, men samtidigt gick det inte riktigt att få ihop hans historia. Vad som än hände, och hur det än gick till, så var det den värsta dikeskörningen i sporten på många år. Att en svensk mästare blir av med sin titel och stängs av i tre år är sämsta möjliga reklam för motocrossen.

• Årets Väder: De intensiva veckorna. Gotland Grand National, Ränneslättsloppet och Novemberkåsan avgjordes under loppet av 17 dagar. Jag tror inte att jag fick ett enda regnstänk på mig under någon av de tre helgerna, och soltimmarna var fler än under en normal julimånad. Det kändes så i alla fall.

• Årets formtopp: Ken Bengtsons sensommar. SM var ju kört efter skadan i Uddevalla. Men som skjuten ur en kanon kom Bengtson tillbaka efter sommaruppehållet och lyckades efter fyra heatsegrar, när det betydde som mest, knipa ett nytt guld med minsta möjliga marginal. Sedan tog han en plats i Nations-laget och vann Beach Race Enduro av bara farten.

• Årets Fest: Sveriges GP i Skövde. Äntligen var VM–serien i enduro tillbaka i Sverige. Och äntligen fick publiken ta sig ut och kolla på tävling igen. Dessutom var det sommar och sol. Sveriges GP i Skövde är det vi minns bäst, även om det fanns saker att jobba på tills dess att FMCK Skövde kör igen.

• Årets Tråkigaste: Rene Hofers död. Den berörde mig, nyheten om att 19–årige Rene Hofer gått bort. Jag pratade bara med honom ett par gånger, men jag tvivlar inte på sanningshalten i det som nu sägs och skrivs om österrikaren. Han verkar verkligen ha varit den genuint glade och lättsamma person han beskrivs som. Någon som utan att ta plats ändå blir central i en grupp, inte minst på grund av skrattet och humorn. En förare med fötterna på jorden, driven av kärleken till sporten. Det är omöjligt att säga hur långt han kunnat gå och det är så ofantligt tråkigt att vi aldrig får veta.

• Årets Fight: Jeffrey Herlings VS Romain Febvre. Omöjligt att komma ifrån årets säsong av 450–klassen i VM. Länge var de fem förare som fightades, men en efter en föll de bort under den avslutande halvan av serien. Till slut var det bara två kvar, en duo som inför det allra sista heatet stod på exakt lika antal poäng.

• Årets Svit: Hanna Berzelius sjunde SM–guld. Det var långt ifrån hennes bästa säsong. Men Hanna Berzelius är fortfarande Sveriges bästa enduroförare på damsidan. Kan hon nå tio raka SM–guld?

• Årets Punka: Team Sweden på MXON. Luften gick verkligen ur det svenska laget redan innan tävlingen på riktigt hunnit börja. Eller vi han skratta och vara glada under invigningen på fredagen, när de svenska fansen som vanligt hördes mest och Isak Gifting försökte köra motorsåg. Men när Alvin Östlund sedan skadade sig redan innan kvalheaten var drömmen om ett bra resultat snabbt över.

• Årets Uppsving: EnduroGP. Jag såg ingen VM–tävling under det coronadrabbade 2020, men var på två av årets sex race. Och sedan 2019 kan jag bara konstatera att serien blivit rejält mycket bättre – förarna är fler, nivån är högre, tävlingarna bättre och glädjen hos alla inblandade känns större. Under några var jag orolig för att prestigen i att vinna enduro–VM helt skulle urholkas. Nu känns det som att serien är på god väg att leva upp till sitt namn igen.

• Årets Förare: Micke Persson. Ska man bara välja ut en enda svensk cross–, eller enduroförare som utmärkte sig under 2021 så får det bli Micke Persson. Han vann SM–guld och SM totalt, han vann GGN och Kåsan. Och under en vecka var han med och utmanade världens bästa enduroförare på Six Days. En körning som ledde honom tillbaka in i VM–serien.

KALLE LUNDSTEDT,
Chefredaktör