- Enduro
”Det krävs ambassadörer i sporten”
Dagens Nyheter presenterade under slutet av förra året en lista på Sveriges 150 främsta svenska idrottare genom tiderna. Tre motorcyklister fanns med på listan – Tony Rickardsson som 46:a och Håkan Carlqvist 124:a. Och så Anders Eriksson på 146:e plats. Vi tog ett snack med Anders om det där, och om medias syn på enduron.
Om man googlar ”anders eriksson enduro” så handlar de första två träffarna från mediavärlden om dels en situation i Portugal, Anders kallar den själv ”smällen i Portugal”, när han slog till en motståndare, och dels om hans svåra skada 2005.
Även om undantag förstås finns så är också känslan att riksmedias rapportering om motorcykelsport främst blir aktuellt när det handlar om just skador eller sådant som hänt utanför banan.
Träffarna för ”antoino lindbäck rattfylla” är till exempel dubbelt så många som för ”andreas jonsson gp–seger”.
När Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter, nyligen listade de 150 främsta svenska idrottarna genom alla tider fanns bara tre motorcyklister representerade – den sexfaldige världsmästaren i speedway Tony Rickardsson på 46:e plats och den dubbla världsmästaren i motocross Håkan Carlqvist som 124:a, båda också tilldelade Bragdguldet, samt den sjufaldige endurovärldsmästaren Anders Eriksson. Som kom med bland de sista, som 146:e namn.
I samband med att vi gjorde en intervju med Anders till det nya numret av Race passade vi också på att låta honom ge sin syn på medias rapportering om MC–sport i allmänhet och enduro i synnerhet.
– Jag var jättefrustrerad när jag var i det, att vi inte fick tillräckligt med uppmärksamhet för det vi gjorde. Men samtidigt hade man ju inte tid att lägga någon energi på det. Nu kan jag väl känna mer av en bitterhet inför det men samtidigt är jag inte direkt någon bitter person, sa Anders och fortsatte:
– Jag vet ju vad jag har gjort. Och det är jag tillfreds med. Det är ju en enorm apparat att försöka vända det tåget och att göra enduron mer massmediaanpassad.
Är du nöjd med din plats på DN’s lista?
– Nej, det är jag absolut inte. Jag var ganska obekväm med den listan och tycker nog det är ganska svårt att rangordna och jämföra prestationer sporter emellan. Jag inser att jag kan låta som en förlorare, och det är klart jag är färgad, men jag har svårt att se en innebandyspelare före mig om man nu ska lista prestationer. Jag tror till exempel inte att Niklas Jihde har fler träningstimmar än mig, om det nu är något som ska läggas i vågskålen, skrattade han.
Anders Eriksson betonar att han också förstår att han kan låta bitter, och även om han var missnöjd med placeringen när han såg den så lägger han heller inte något större värde i listan som sådan.
– Jag tror att man skulle kunna beskriva fantastiska prestationer av idrottsmän och idrottskvinnor på någon annat sätt än genom en lista. Men jag kommer alltid tillbaka till att jag inte kan hålla på och slösa energi på vad media skriver och säger, sa Anders.
Samtidigt tycker han det är viktigt inför framtiden att sporten har affischnamn som når genom bruset i den konkurrens som finns. Anders vågade alltid säga vad han tyckte, ställde och ställer fortfarande upp i den mån han kan och hinner, och drar sitt strå till stacken.
I sin roll som mentor åt flera yngre förare anser han också att mediaträning är viktigt.
– Man hoppas alltid att framtida generationer ska kunna livnära sig på enduron och att de ska kunna få tillbaka något för insatsen. Då krävs det ambassadörer i sporten, och där har vi också ett jobb att göra. I dag, med den konkurrens som finns, så måste man sticka ut lite och vara en färgklick.
Fotnot: Det 20 år sedan Anders Eriksson körde hem sitt första VM–guld och i Race nummer 3, som når prenumeranter i dagarna och finns i butik nästa vecka, finns en längre intervju med vår internationellt sett mest framgångsrika enduroförare. Om 1995, om 2005, om 2015, och om framtiden.