Anders Eriksson till final – då bjuder vi på gratisläsning från …

Anders Eriksson tog sig till final i Mästarnas Mästare efter en fantastisk insats. I gårdagens semifinalsprogram vann den sjufaldige endurovärldsmästaren två av tre tävlingar och slutade tvåa efter Peter Forsberg i den tredje. 

Eriksson gör nu upp med Forsberg, Caroline Ek och antingen Jörgen Persson eller Heidi Andersson i finalen av 2016 års upplaga, som sänds nästa söndag klockan 20.00. Inför sändningsstarten av Mästarnas Mästare satte vi oss ner med bland andra Eriksson, programledaren Micke Leijnegård och medtävlande Björn Ferry, för att snacka upp programmet. Reportaget, som fanns med i Nummer 3 av tidningen, går att läsa i sin helhet nedan.

•••••

Anders karriär summeras på bästa sändningstid
– och enduron tar plats i idrottens finrum

I SVT’s foajé är det pressträff inför årets säsong av Mästarnas Mästare. Majoriteten av journalisternas blickar riktas främst mot Peter Forsberg. Men Anders Eriksson ser inte ut att bry sig särskilt mycket om det. Trots Foppa är Anders bästa tid att skina i rampljuset plötsligt nu, tretton år efter hans sjunde och sista VM–guld. Under fyra söndagar i april kommer nämligen endurolegendaren att ta plats i över två miljoner svenskars vardagsrum.

För bara ett knappt år sedan satt jag ner med Anders Eriksson i samband med en pressträff inför Novemberkåsans 100–årsjubileum i Uddevalla. Förutom Kåsan pratade vi också om att det var 20–årsjubileum för Anders första av totalt sju VM–guld. Och i samband med det gled vi också in på endurons plats i svenska medier.

Det resulterade i en text på racemagazine.se som blev avsevärd mycket mer läst och delad än jag hade trott. Utgångspunkten var att trots sju VM–guld handlar två av de första träffarna när man googlar ”anders eriksson enduro” inte alls om detta. I stället är det hans skada 2005 och en incident av handgemäng på Six Days i Portugal som når högst.

Vi pratade om detta, hur svårt det är att nå ut med det som handlar om själva sporten i rikstäckande media och om hur frustrerande det stundtals var för Anders under karriären. Inte minst när Svenska Idrottsgalan drog igång år 2000 och att han, trots ett fjärde (1999), femte (2001), sjätte (2002) och sjunde (2003) VM-guld, alltid saknades bland de nominerade.

Vi kom också in på den, mycket omtalade, lista av Sveriges genom tiderna 150 bästa idrottare som tidningen Dagens Nyheter presenterat under 2014. Där Anders hamnade först på 146:e plats. Just bakom Björn Ferry, och med innebandyspelaren Niklas Jihde, förvisso med fem VM–guld men det i lag och i en sport som globalt sett inte kan anses vara mycket större än enduro, 48 platser framför sig.

Anders svarade ganska ödmjukt när jag förde det på tal, menade att det var svårt att i en lista jämföra idrottsprestationer i så vitt skilda grenar, men la ändå till att han hade svårt att tänka sig att till exempel Jihde hade fler träningstimmar bakom sig. Om det nu ska tas med i beräkningen, la han till.

När jag nu för andra gången slår mig ner med Sveriges internationellt sett mest framgångsrike motorcyklist (jo, Tony Rickardsson har faktiskt ”bara” sex VM–guld) för att prata media är det med en Anders Eriksson som plötsligt börjar få sitt rättmätiga erkännande hos en större publik.

Vi befinner oss nämligen i lobbyn på Sveriges Television, på en pressträff inför den kommande säsongen av Mästarnas Mästare.

Anders har följt de tidigare sju säsongerna och till denna den åttonde kom till slut frågan om han själv ville vara med.

– De ringde faktiskt inte alls många veckor efter att vi suttit och pratat om det där i Uddevalla, säger Anders med ett leende när jag för det på tal.
– Och det var jäkligt roligt att få frågan. Jag har inte fått den innan och funderingarna har ju funnits där varför man inte blivit tillfrågad och vad som ska krävas för att man ska bli. Det jag hört från folk är att det skulle kunna bero på att jag inte riktigt slutat än, men när jag väl kom med så var utgångspunkten att proffskarriären tog slut 2009.

Förra året var alltså tjugo år sedan Anders tog sitt första VM–guld, och samtidigt tio år sedan den svåra skadan i Finland som till en början såg ut att förstöra karriären. Men Anders kom tillbaka, vann visserligen inte något åttonde guld men blev topp–10 såväl 2007 som 2008.

En kanske minst lika stark prestation som hans guld, men ändå något som 42–åringen inte hoppas ska stå i vägen för hans segrar när hans karriär nu ska summeras på bästa sändningstid inför en TV–publik som ligger stadigt över två miljoner.

– Jag förstår ju att det kommer vara en stor grej, men jag hoppas väl att jag kommer bli ihågkommen för de sju VM–gulden också, och inte bara för skadan, säger Anders som tycker att den hyllningsfilm som produktionen klippt ihop och som visas i det program där Anders står i centrum gjorde honom rättvis.
– Ja, det tycker jag. Skadan var med men den tog inte en onödigt stor plats. Och även om jag försökte styra lite grand från den så kommer man till en punkt där övriga deltagare och tittarna vill veta. Sen ska det ju sägas att jag ännu inte vet hur man klipper programmen.

Magnus Hagelin, som jobbar på Meter Television och producerar Mästarnas Mästare åt SVT, var inte välbekant med Anders sedan tidigare och när man pratar med honom märker man att skadan ändå kommer vara en stor snackis.

– Det handlar inte bara om att visa hela karriären från start till mål, då kan man likväl gå in på Wikipedia. Det som är viktigt för oss är att mejsla fram rätt bild av idrottspersonen Anders Eriksson. Och hans väg tillbaka från skadan är ett typexempel på det. Det blev en väldigt speciell stämning i gruppen när den kom på tal, berättar Hagelin.

Precis som de senaste åren är Mästarna indelade i två grupper. Grupp 1, som gjorde entré när programmet började sändas den 6 mars, består av ishockeyspelaren Peter Forsberg, orienteraren Karolina Höjsgaard, bordtennisspelaren Jörgen Persson, fotbollsspelaren Hanna Marklund, kickboxaren Caroline Ek, och, just det, innebandyspelaren Niklas Jihde.

Anders gäng, Grupp 2, består av Björn Ferry, skidskytte, Heidi Andersson, armbrytning, Inez Karlsson, jockey, Kennet Andersson, fotboll, samt Kicki Johansson, basket.

Somliga, Forsberg, Kennet, Ferry och Persson kanske framförallt, betydligt mer välkända ute i stugorna än Anders Eriksson, medan andra, Caroline Ek och Inez Karlsson, till exempel inte nådde in på den där DN–listan.

Och trots att arkivmaterialet man hade på Anders inte var i närheten av till exempel Foppas, så var det inga problem att fylla hyllningsfilmen.

– Vi sitter ju oändliga timmar hos SVT och gräver i arkiven. Mycket av Anders karriär i bilder kommer från Sportspegeln. Vi hade Novemberkåsan och hans VM–guld bland annat. Hyfsat mycket material ändå och det fanns de där det var betydligt tunnare. Caroline Ek till exempel, där blev det till och med fråga om hemvideomaterial och vi fick verkligen skrapa i botten, säger Magnus Hagelin som dock ser en skillnad mellan Anders arkivmaterial och mästarna i de mer välbevakade sporterna.

– Det fanns en brist på engagemang förr i tiden i de smalare sporten. När någon rapporterar om en händelse låter ”Och där vinner Anders VM-guld för första gången” precis likadant som när meteorologen berättar att  ”Och vädret i morgon blir mulet”. Det kan man blir lite frustrerad av. Då har ju till exempel Kennet och Foppa lite mer lyx, där man kan få tag i livesänt material med mycket känslor. Samtidigt finns det en charm i det motsatta, det ska inte underskattas.

Det ligger dels i SVT’s uppdrag att uppmärksamma ”mindre” sporter, och dels har programmet alltid medvetet försökt bredda deltagarna. Micke Leijnegard, som programlett Mästarnas Mästare genom samtliga säsonger sedan starten 2009, berättar mer.

– Redan första året hade vi med curlingspelaren Peja Lindholm. Det skulle vara lätt för oss att fylla programmet med manliga hockeyspelare – har Sverige vunnit ett VM–guld så är de 22 man som vunnit det där guldet. Men det vill vi inte. Vi vill visa bredden av svensk idrott. Och det är fantastiskt – vi har haft 93 internationella idrottsstjärnor från Sverige under de här åtta åren. 93 stycken. Och flertalet är världsmästare i sin gren, säger Leijnegard med stolthet.

I Linköping i somras samlades totalt 26 stycken svenska världsmästare på motorcykel. Dessutom saknades en av de mest kända – Håkan ”Carla” Carlqvist, samt de två som lämnat oss, Bill Nilsson och Ken Andersson. 29 stycken totalt genom tiderna alltså, men Anders Eriksson är den första som tar plats bland mästarna i tv–programmet.

– Men det har varit flera på gång, avslöjar Micke Leijnegard som visar sig ha bra koll på sin MC–sport.
– Tony (Rickardsson) har jag tjatat på i flera år nu. Han vill vara med, och tycker det skulle vara jätteroligt, men det funkar inte med hans arbete. Carla har jag drömt om att ha med, men han är för trasig. Vi har haft kontakt med honom men han har för ont. Posa (Serenius) och Erik Stenlund är i mina ögon också värdiga deltagare. Och min barndomsidol Anders Michanek, som vann VM i speedway på 70–talet, vet jag att vi tidigt hade på tal.

Och att Anders till slut kom med, som den första MC–föraren och den andra motorsportaren efter Kenny Bräck, är inte bara till glädje för honom själv och hans skara beundrare. Nej, hela MC–Sverige sluter upp bakom Anders i det här och responsen inte minst när vi på tidningen rapporterat om Mästarnas Mästare har varit häftig att se.

– Anders gör ju fantastisk reklam för sporten, menar Leijnegard som också märkt av de motorintresserades glädje att få med en av ”sina” idrottare i programmet.
– Med de fantastiska tittarsiffror vi har, 2,7 miljoner som all time high och stadigt över 2 miljoner de senaste säsongerna, är det en fantastisk chans för motorsporten att visa upp sig och Anders är definitivt rätt man att göra det.

Anders har förstås också märkt av att han ännu en gång hamnat i händelsernas centrum, där han i alla fall inom endurovärlden stod så många gånger under 90– och 00–talet. Och en av målsättningarna när han på stående fot tackade ja till att medverka var just chansen att få visa upp en positiv bild av sin sport.

– Det tror jag att jag lyckats med. Jag tror och hoppas att det kan ge lite mer sug efter sporten och att vi medialt kan hamna lite längre fram på den stora kartan av idrotter. Och att det i längden kan ge lite bättre förutsättningar för de som är aktiva idag, i form av möjligheter att få hjälp. Även om det är en lång väg dit så är detta en fin chans, menar Anders som i större sammanhang inte fått såhär bred uppmärksamhet för sin karriär sedan han 2003 till slut fick plats på Idrottsgalan..
– Redan då fick jag ett kvitto på att det faktiskt finns ganska många ute i stugorna som intresserar sig för motorsport och enduro. Jag blev femma i omröstningen till Jerringpriset och hamnade före såväl Peter Forsberg som Anja Pärson. Sett i tid på Sportnytt hade jag bara setts en bråkdel jämfört med dem, men folk som faktiskt brydde sig slöt upp. Och det är någonting man slås av varje dag – varför skulle man inte kunna visa enduro på TV en gång i veckan?

En fråga Björn Ferry knappast behöver ställa sig. Under inspelningen, som ägde rum runt sydspanska Almeria i september förra året, kom Anders och Ferry varandra nära. Ferry berättar, när vi sätter oss ner för att prata om hans konkurrent, att han kände igen sig i mycket av det Anders upplevt och gått igenom under sin proffskarriär.

– Det händer något när idrottare träffas, men det blir extra speciellt när man möter någon som också tävlat individuellt. Det är på flera sätt skillnad på lagidrottare och individuella idrottare. Man har dragit en hel satsning själv och spenderat mycket tid ensam. Det är samma psykologi bakom och funkar liksom likadant. Han gör jobbet, tränar hur mycket som helst, sätter upp höga mål och kan ta motgångar. Jag känner igen mig mycket i hur man fungerar, menar Ferry.

Till skillnad från Anders hade skidskytten, med bland annat ett OS– och ett VM–guld på meritlistan, faktiskt fått frågan om att medverka tidigare. Trots att det bara gått två år sedan han la geväret på hyllan.

– Jag fick frågan om att vara med redan till 2015. Men då var jag lite trött på ”Björn Ferry”. Jag hade lagt av 2014 och varit tillgänglig för media under hela min karriär. Hade byggt ett varumärke som var välkänt. Om jag utgår från mig själv så tycker jag det är roligast att se dem som slutade för kanske tio år sedan när jag tittar på programmet. Att se vad det blivit av dem idag och vad som hänt. För en sån som Anders är det ju helt annorlunda, han kan ju nå ut till en helt ny publik. Sett till varumärke och tv-tid kanske han är på toppen av sin karriär nu.
– Sånt har man ju tagit lite för givet som skidskytt när det sänts 25 gånger om året på bästa sändningstid. Det är klart att det är ett erkännande för mig att få vara med här, men det måste kännas extra mycket om man har verkat i mindre mediala sporter som enduro. Och jag tror det blir som ett erkännande för all motorsport, inte bara enduro.

Nej, såhär mycket uppmärksamhet i bred media, och så mycket tv–tid som Anders Eriksson får i vår, fick han nog inte under hela sin karriär. Efter återkommande söndagar med Mästarnas Mästare kommer endurolegendaren dessutom att synas i TV4 – där han utmanas av en annan legendar i nya säsongen av I huvudet på Gunde Svan.

– Det blir liksom lite ”var man tvungen att sluta för att det skulle bli såhär?”. Samtalet från Gunde kom ju i princip när inspelningarna av Mästarnas var klara. Men det är kul. Jättekul, säger Anders.

Du måste verkligen känna att du får den respekt du förtjänat genom de här TV–chanserna?
– Absolut, verkligen. Jag har som sagt följt Mästarnas Mästare ända sedan starten och tycker det är bland det finaste en pensionerad idrottsstjärna kan få vara med om. Så det var hur stort som helst att få möjligheten att vara en del av det. Och jag tycker Leijnegard gör det så himla bra som programledare också. Det är ju en punkt i programmet där han summerar ens karriär, och då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka faktiskt. Det gick inte. Så laddat blir det.